Det blir inte alltid som planerat..

Det som skulle bli så roligt, spännande och nytt att komma iväg till ett annat land och kontinent, träffa nya människor och lära sig två språk till lite bättre. Det kommer inte bli av... Jag är tillbaka där jag började, i Borås Sverige..
 
Planet från Landvetter till Arlanda lyfte som planerat  8,25 tisdagen den 20/1. En timma senare landade vi på Arlanda och då var det bara att gå direkt till rätt terminal och gate. Lite passkontroll och sedan hade jag hittat min plats på flygplanet. Fönsterplats och ingen bredvid, så hade två platser för mig själv! Den nästan nio timmar långa flygresan gick bra, lite drygt ibland men spelade lite spel på skärmen framför mig. Det var ganska mulet när vi strax innan 13 lokal tid landade i Chicago, men när vi hade kommit under molnen så hann vi se lite av landskapet. Det var ganska betongigt och platt. Men vanliga hus och villaområde. Av planet och igenom lite korridoren innan den ritkigta pass- och tullkontrollen. Det blev tillslut min tur och man fick ta fingeravtryck och sedan började frågorna. Vad ska du göra här? Hur länge ska du vara här? Jaha, har den familjen barn? Hur gamla är de? Vad jobarna föräldrarna med? Vad jobbar du med i Sverige? Hur kan du ha fått ledigt så länge? Hur mycket pengar har du med dig? "Du kan gå och ställa dig vid väggen där borta.." Jag fick aldrig någon stämpel och välkommen till USA leende... 
Istället fick jag följa med en annan konstapel till ett annat väntrum där det satt 90% kineser och lite andra skumma typer, kände att jag inte riktigt passa in där. Efter lite väntan blev jag uppropad och fick gå in i ett annat litet rum med två andra polismän. Samma frågor om igen + lite mer frågor angående eventuell betalning för mig. Svarade med att vi inte hade bestämt något speceillt, och att jag inte trodde att jag skulle få något. Men ja, jag skule ändå ha hand om killen under dagarna. Kände att det inte var läge att ljuga allt för mycket... De ville ha pappans telefon och uppgifter, min VP från Spaniens namn, mina föräldras namn och personnummer och jag vet inte mer allt de ville ha reda på. Fick gå ut i väntrummet igen och såg att de ringde till Pappan. Det var ju det här som inte skulle hände... Jag visste att pappan inte visste något om att betalning inte var läge att nämnas för då skulle jag behöva annat visum och jag hade tänkt att förvana pappan om att inte säga något, men gjorde det aldrig för trodde inte att det skulle bli någpt sådant här problem. Jag skulle ju bara vara där i tre månader, med störta syfte att hälsa på dem igen, min mormors kusin och att de skulle visa mig runt i Minnesota och Minneapolis och kunna åka en del skidor.... 
 
Blev inkallad igen och då hade ju pappan berättat att jag skulle få en viss summa... Polisen förklarade att han nu skulle fråga några påståenden igen och att jag var tvungen att svara sant och de skulle spela in och jämföra med vad jag svarat tidigare. Han slutade med att säga att jag härmed inte fått tillåtelse att beträda USA och att jag skulle bli hemskickad med första planet tillbaka till Sverige. Detta på grund av att jag måste ha annat visum då jag skulle fått betalt för det jag gjorde..
VA? Vänta lite nu? Ska jag tillbaka till Sverige ikväll? Ja, tydligen skulle jag det... Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
 
Polisen ringde igen till både pappan och mamman och förklarade och förstod att de blev väldigt chockade och att de försökte förklara att jag inte skulle få betalt då, men sådant hade ju poliserna hört innan och att bestlutet redan var fattat och inte gick att ändras... Jag fick även chansen att prata lite med mamman och pappan och jag kunde ringa hem till Sverige och meddela att någon fick hämta mig på Landvetter igen dagen efter... 
Så efter dessa besked fick jag ta massa fingeravtryck och foto och just det, som grädde på moset så får jag inte lov att söka ESTA igen på 10 år, utan om jag vill åka till USA så måste jag gå via amerikanska amassaden, upp till Stockholm för intervju och söka riktigt visum..
 
När allt var klart fick jag eskort av två poliser genom flygplatsen och ända fram till gaten. De satte sig bredvid mig för att invänta påstigning och sedan följde de mig ända från till planet, gav flygvärdinnorna mitt pass och sa att jag inte fick ha det innan vi landade i Sverige. Kände mig som värsta boven med all denna bevakning.. 
Så 8 timmar flygning senare landade jag vid 8.30 på Arlanda igen och 12.30 på Landvetter...
 
Allt känns bara tomt. Vet inte vad jag ska känna eller tycka, det är bara tomt och besvikelse. Det som skulle bli så härligt! Kanske får jag skylla mig själv då jag på visste att det kunde bli problem, tänk om jag hade förvarnat pappan, tänk om jag hade sagt si eller så... Men det går inte att grubbla över det nu, det har redan hänt och går inte att ändra på nu och det är bättre att blicka frammåt och en dag kommer denna händelse vara ganska rolig, lustig och minnesvärd. För det är inte alla som har blivit nekad instigning i USA, åkt tur och retur till USA på 24 timmar och blivit eskorterad av två amerikanska poliser. Man tänker ju att sådant här bara händer på tv och i filmer och aldrig i verkligenheter, men det gör det tydligen....
 
På Arlanda! Det regnade inte utan de sprutade bort is/snön från vingarna med något medel!
Flygrutten var över Norge, Island, Grönland och vädret var jättefint så man såg bra ner. Tror detta är Grönland.
Lunchen mot Chicago
Mellanmål precis innan vi landade i Chicago.
Middagen som bjöds på på flygningen till Sverige igen
Sedan fick vi frukost med, men det blev ingen bild på det. Överlag väldigt bra och god mat. Annars kan ju flygplans mat vara sådär. SAS kan man lite på och gulliga flygvärdinnor med som tyckte synd om mig!
 
Så det som kanske skulle bli 100 nya inlägg på denna blogg, blev istället ett inlägg och bloggen kommer återigen vara inaktiv på en obestämd tid...

Nästa äventyr kan börja!

Oj vad längesedan jag kikade in här och ser att det är några tappra personer som också tittar in ibland. Nu är det dags att väcka denna bloggen till liv igen, även om namnet inte direkt kommer att passa in så orkar jag inte göra en ny bloggg. Trodde inte riktigt att detta nya äventyr skulle bli av, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Nu på tisdag, 20 januari, klockan 8.25 bär det av igen. Från Göteborg, via Stockholm, via Chicago för att sedan x antal timmar senare landa på Minneapolis flygplats! Jag ska till MINNESOTA UNITED STATES OF AMERICA!!!
 
Det var ju i sommras det började när min VPs bror och familj från USA kom och hälsade på oss i Spanien och vi började prata om att jag kunde komma och hälsa på dem och efter att jag hade kommit hem blev det lite mer kontakt och vi pratade i telefon och allt, men sedan dog det ut i drygt en månad och jag hörde inget från dem och tänkte att de hade ångrat sig eller något. Men helt plötlsigt fick jag ett mejl att de var tvugna att kolla upp lite praktiskt om allt skulle fungera och så och att det nu var fritt fram och att de såg fram emot att jag skulle komma. Så någon gång i november började planerna att smidas och flyg och allt runt omkring kollades upp och bokades. 
Sverige är land bland flera som har något slag överenskommelse med USA. Visa Viewer program heter det och det betyder att vi kan åka till USA utan något speciellt visum i 90 dagar. Det har varit lite tal om att försöka hitta en lösning så jag kunde stanna längre, som att plugga något eller så. Men då ska det ansökas till univeristet och hej och hå och det kostar pengar och vanligt turistvisum finns med att ansöka om, men det är så himla omständigt och man ska upp till Stockholm till visa massa dokument och allt var det nu var och jag kände att jag inte riktigt hade den tiden att fixa med det när jag jobbade och så. Så 90 dagar, 3 månader, tror jag kan vara lite lagom. Man kanske känner att det är alldeles för kort när man väl har kommit dit, men det är så det är när USA ska krångla till allt. Alternativet var ju att åka som "riktig" au pair med organisation, men ett år kände jag var alldeles för länge och då jag känner familjen sedan innan så kändes det också krångligt.. hehe!
 
Familjen består av mamma, pappa, tjej 6 år och kille 3 år. Pappan är ju då bror till min VP i Spanien. Jag ska prata spanska med banrnen och pappan vilket känns roligt att komma igång lite mer med spanskan och då engelska med mamma och så klart alla andra som man träffas så det blir att öva upp sig på båda språken igen! Jag kommer vara hemma med lillkillen på dagarna och oftast köra/hämta tjejen till/från skolan. Ledig på kvällarna och två helger i månaden. Så detta ska nog gå bra och det ska bli roligt och spännande att åka iväg igen och se sig omkring och träffa nya människor. Hoppas att jag kan träffa personer i min egen ålder att umgås med också och så ska jag verkligen försöka komma iväg och åka en del skidor. Passa på när man åker iväg till mycket snö och mellan minus 10-20 grader!! Lite annorlunda packning emot Mallorca då det nu enbart ligger vinterkläder, kängor, koftor, mössa, väntar, halsduk etc. Men allt är i princip packat och vikten klarad med något kilo till godo!
RSS 2.0